Personlig story

Min egen berättelse

Jag minns att jag satt på kontoret med en växande pappershög framför mig då en person sa orden ”Christina, jag tycker du ska gå hem nu.” Först ville jag inte förstå, men efter lite övertalning gick jag hem och kom aldrig tillbaka. Sedan började resan för att kunna förstå och se sammanhang, för att komma stärkt tillbaka. Det har jag lyckats med men det tog tid. Jag är så tacksam över att jag fick hjälp att gå hem den dagen, annars vet jag inte hur det hade gått.

Att göra sitt bästa och lite till var för mig helt naturligt, det satt liksom i ryggmärgen. Som chef var jag engagerad i både jobb och människor – alltifrån kunder, gäster och personal – och mitt mål var att alla skulle ha det bra och få den bästa upplevelsen. Jag bara älskade mitt jobb, att leverera bra service och hög kvalitet. Jag vattnade mina medarbetare, ville att alla skulle bli sedda och känna gemenskap, men jag glömde vattna mig själv. Det är en fin egenskap att vattna andra men det måste finnas en balans mellan att ge och att få.

UtbrändEn mer lojal och plikttrogen medarbetare än jag får man nog leta efter. En lojalitet som gick rätt in i väggen! Jag sa JA till allt utom mig själv. Funderade inte länge när jag fick ett jobberbjudande utan sa JA direkt, utan tanke på hur situationen såg ut och vad den skulle innebära för mig. Till sist hamnade jag i en svår arbetssituation som blev jobbig på flera sätt och sökte hjälp. När den uteblev blev det snabbt värre och jag började känna symptom men bet ihop. Tryck över bröstet, sömnproblem, humörsvängningar och plötsliga gråtattacker slutade till sist i en handlingsförlamning. Allt som varit roligt och givande tidigare kändes plötsligt helt meningslöst, inget var roligt längre.

Alltför länge med en stor inre press ledde till slut fram till en ohållbar situation. Jag hade inte lärt mig att det finns en gräns för vad vi orkar, att vi måste lyssna inåt och ta hand om oss själva för att även orka ge till andra. Idag vet jag rätt mycket om det för jag har tränat i många år. Tro mig, det är ingen bra idé att försöka vara en supermänniska. Jag vet eftersom jag har försökt.

Det handlar om att driva sig själv för hårt alltför länge utan att ge sig tid för vila och återhämtning. Att själv sitta i baksätet och låta någon annan styra. Bara åka med vad som än händer. Till slut säger kroppen ifrån och vi blir utmattade. Då i slutet på 90-talet var jag tidigt ute med att bli sjukskriven för psykisk utmattning, då med diagnosen utbrändhet. På receptet stod ”utbränd” utan vidare förklaring. Hur hamnade jag där? Det är en lång historia av höga ambitioner, inre och yttre krav, stort engagemang, tärande arbetsförutsättningar och alltför lite stöd. Jag var även en småbarnsmamma med ständigt dåligt samvete, som ville räcka till.

Den erfarenheten tillsammans med andra förvärvade kunskaper ligger till grund för mitt arbete. Som Chefens bästa vän® verkar jag för att stödja, stärka och inspirera chefer till att bli sitt bästa jag. Att inse sitt värde, prioritera och ta hand om sig själva, må bättre genom att vara en bra ledare för sig själv och andra.

Det här berättar jag för att du ska förstå vikten av att lyssna inåt, ta hand om dig själv, och nu när du har läst min berättelse kanske du förstår varför jag valt att jobba med det jag gör. Jag brinner för att jobba med utveckling för ökad arbetsglädje och motivation – och för att minska risken för psykisk ohälsa på våra arbetsplatser.

Är det något du känner igen, hos dig själv eller någon i din närhet? Då tycker jag vi ska träffas över en kopp kaffe. Du berättar om din situation och jag lyssnar. Jag vill gärna hjälpa dig.

Varmt välkommen att kontakta mig.