Varför pratar vi inte om den psykiska ohälsan?

Ja det kan man verkligen fråga sig, när det är ett problem som snabbt breder ut sig – både på våra arbetsplatser och i samhället. Det finns säkert fler svar på den frågan, men att vi behöver prata om det står helt klart. Det här inlägget blev till när jag läste i Metro att ”nästan hälften av de som har psykiska besvär tiger om det på jobbet” – och det är fortfarande i hög grad aktuellt. Det visade en färsk studie från Hjärnkoll, som driver en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Undersökningen, som besvarats av 1057 yrkesverksamma tjänstemän, visade att 40 procent som upplever, eller har upplevt, psykisk ohälsa har valt att inte vara öppna med det på sin arbetsplats. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningar idag. (Aftonbladet)

Jag tänker mycket på vad vi och framförallt jag kan göra för att bidra till att människor ska våga prata mer öppet om detta ämne, istället för att som idag hellre prata om ”ont i ryggen”, ”har huvudvärk” eller ”ont i magen”. Det verkar som om vi skäms för att inte kunna klara upp situationen själv, eller att vi ser det som ett svaghetstecken när vi börjar tappa kontrollen. Tänk vad synd att vi inte vågar be mer om hjälp, när de flesta så gärna vill hjälpa till… För visst är det väl så att det är lättare att hjälpa till än att själv be om hjälp?

Vi som medmänniskor har ett ansvar och givetvis spelar också företagets arbetsklimat en viktig roll, med krav, förväntningar och inre spelregler. Finns det någon som man kan och vågar vända sig till, så att man faktiskt kan få hjälp och stöd om man behöver, eller finns det inte…?

Själv strävar jag efter att finnas till som medmänniska och ”bästa vän”, men det är ofta svårt att se och upptäcka när det finns ett problem. Det är heller inte alla som vill ha hjälp eller märker hur fort de springer – eller vill förstå varför de springer så fort. Ändå vill jag be dig som läser detta att 1. Vara uppmärksam på hur dina nära och kära (och kollegor) har det – och fråga ”Hur har du det?” och ta dig tid att invänta svaret. 2. Ta väl hand om dig själv, stanna upp en stund och lyssna inåt – ställ dig frågan ”Hur mår jag?” och invänta svaret. Det är väl investerad tid att stanna upp för ett ögonblick, både för att upptäcka och förebygga problem i sin närhet men också för att upptäcka sig själv…

Det ska aldrig ses som ett svaghetstecken att be om hjälp, det är både klokt och en stor styrka. Gör det bästa för att vara en god medmänniska för de du möter och se till att själv hitta en ventil för att ”lätta på det inre trycket” – om du upptäcker ett sådant behov hos dig själv.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *